Tittade på Spårlöst tidigare ikväll med Lina och mamma, någon mer som såg det? Någon av er isåfall som lyckades hålla tårarna tillbaka? Här satt alla tre med tårar i ögonen mestadels av programmet. Haha, det var ju omöjligt att låta bli ju. Man kände verkligen med dem och blev glad när dem hittade systern och släktingarna i slutet. Tänk att veta att man har ett syskon i ett annat land men inget mer? Att man kanske har föräldrar som lever. Kanske har mor- och farföräldrar. Kanske kommer hitta dem, och kanske inte. Vad jobbigt att leva i ovisshet så där. Att tänka på det får mig att inse vilken tur jag har som har en sådan fantastisk familj och en sådan stor (!), absolut underbar släkt. De är helt fantastiska, allihopa. ♥