Jag och Lina var precis över till dem för att försöka intala dem ännu en gång att han faktiskt är våran katt och inte deras. De menlösa blickarna och förmågan att inte kunna ha en vuxen konversation (eftersom de faktiskt ÄR - inte för att vara elak utan endast för att berätta fakta - lite efterblivna) fick mig att inte kunna vara elak utan återgå till "snälla Ida" som lugnt försökte få dem att förstå felet och förklarade hur tråkigt jag tyckte att det var att behöva påpeka detta en gång till.

Får se om det ger resultat denna gång. Jag tvekar på det eftersom de ljög och sa att de inte visste om han var där inne nu även fast mamma nyss sett honom sitta i deras hall (då ytterdörren var öppen när hon stressade iväg till jobbet) men ger dem en chans till. Jag tycker att man inte borde behöva vara elak för att dem ska förstå - för även om man är det så förstår dem inte allvaret.

Vad ska man behöva göra? Vi kan ju inte tvinga honom att bli innekatt eftersom han varit utekatt i 11 år - det vore djurplågeri.

Äh, jag släpper det där nu. Max & Lina kom hit lite tidigare än väntat så jag ska sätta igång med maten. Vi ska ha en mysig fredagsmiddag hos mig ikväll. Till/efter det blir det en film! =)