Jag har aldrig varit mycket för böcker. Inte riktigt varit den som förstått charmen med att drunkna in i en "riktigt bra bok" eller den som kunnat säga att "boken var så mycket bättre än filmen". Jag var förmodligen den enda av de som gillade Twilight som inte läste böckerna (en av de få i alla fall) och trots att min mamma har ett halvt bibliotek så har det aldrig riktigt intresserat mig att läsa annat än "Varelser från det okända", "Hajens rike" eller någon faktabok om vår planet.
I lördags hade jag därför den mest overkliga dagen - literally. Jag satt/låg och läste pretty much från jag vaknade tills jag somnade tidigt igår morse. Jag kunde inte slita mig och innan jag visste så var jag inne på "the final chapter".

Efter gårdagen är jag lite småförälskad i bland annat de två låtarna i förra inlägget som båda var med i berättelsen och det här kommer säkert att låta konstigt men det känns som det tog mig en hel dag att komma tillbaka till verkligheten igen. Ni som brukar läsa böcker, fanfics eller liknande och blir "inne" i dem kanske förstår hur jag menar? Jag vill inte ens föreställa mig hur "tomt" (om det är rätt ord att använda) det skulle kunna bli att sluta när man läst färdigt t.ex. alla böcker från Twilight-serien, en triologi eller liknande så därför kanske det är klokt av mig att låta bli sånt. Haha
Det är som att låtarna och deras betydelse i berättelsen har klamrat sig fast inuti mig och runt minnet av något som inte ens har hänt mig, något som inte ens är verkligt.
How fucked up is that?
Direkt när jag hör rösten i "Who am I to say" börja sjunga så är det som att jag åker iväg, att hela sinnet förflyttas till det där lilla rummet med det varma, dimmade lampljuset kommande från sängbordet... med henne facing the rain stained window och en oförklarlig känsla av tomhet som ekar i rummet sedan han stängt dörren och lämnat henne att stå där.. ensam.

Jag vill bara göra en film av det jag just läst för att visa hur jag såg och föreställde mig allt. Ni vet såna där cliffhangers som många tv-serier slutar med och hur irriterad man kan bli när ett nytt drama startar så fort allt löst sig?.. Som att det alltid måste finnas något där för att hålla igång serien? That's this story. Den vore perfet som en kortare tv-serie eller en film då den har båda sakerna och även fast jag hatar filmer och serier där det blir så där att något händer så fort saker blir bra (trots att jag vet att det kan vara nödvändigt) så läste jag klart alla 47 kapitel och har aldrig upplevt så många känslor genom att läsa som jag gjorde i detta romantiska drama. Jag kände glädje, excitement, ilska, sorg, nyfikenhet, irritation och grät mig igenom ett av de sista kapitlen. Haha..

Jag tror att jag ska börja läsa mer från och med nu. Det är på något sätt som att försvinna in i en annan värld (vilket kanske kan vara härligt på t.ex. en grå, regnig och tråkig dag) och jag förstår verkligen varför de flesta gillar historierna i bokform bättre än på film. Filmer lämnar inte särskilt mycket åt fantasin medan man i böcker oftast får en enkel förklaring och sedan får utgå med sin egen fantasi därifrån. Hur personer, saker och ställen ser ut och man kanske t.o.m. har en speciell vinkel som man ser allt från; exempelvis från en persons ögon, från ett hörn, uppifrån taket eller vad som helst. Fantasierna ger helt enkelt mer frihet och jag antar att det är just det som gör att våra egna fantasier - vad det än gäller - är så svåra att toppa.


Bild: Tumblr.