Här kommer ett gäng bilder från vår sista konsert på Humanoid City-turnén. Jag och tjejerna kom till arenan strax innan insläppet och möttes av regn, sol och den längsta kön av fans jag någonsin sett. Som tur var så hade vi inga planer på att försöka komma långt fram utan letade up biljettkontoret, fick ut våra biljetter och ställde oss i kön som snabbt blev kortare samtidigt som fler och fler skrikande tjejer (och killar) sprang upp för de långa trapporna in till arenan.

Trots att det här att köa i flera dagar och sova utomhus för en plats på första raden under konserten inte längre känns lockande för mig så var det härligt att se de andra fansen springa upp för de där säkert 150 meter långa trapporna med en energi som endast fans kan ha efter att ha utmattat sig själv på det där viset. Många av dem skulle säkert hamna långt, långt bak men det spelar ingen roll - det är just det faktum att de inte släpper hoppet om att kanske lyckas komma nära som är så fantastiskt att se. Det lyser om dem.
Det sägs ju att hoppet är det sista som överger människan och när jag ser sånt här så kan jag inte låta bli att tycka att meningen är som skapad för TH's fans. Det är underbart att se eftersom jag själv gjort det; själv sprungit för allt jag har och vid tillfällen då det inte sett ut att bli som jag vill.. ändå aldrig riktigt släppt tanken  "men tänk om..."

Det blev en perfekt sista konsert (för mig) på Humanoid-turnén och jag hoppas innerligt att alla ni som också var där och ser det här också fick en bra kväll!


Med Essi på bussen till arenan.


Arenan och de långa trapporna. Dagens sanning: jag måste skaffa bättre kondition.


Jag och lillasyster utanför arenan. Här stod vi i kö för att hämta ut våra biljetter.




Inne i arenan. En av kamerorna (som syns högst upp på bilden) filmar de uppspelta fansen nedanför.


Strax efter att vi kommit in så mötte vi Tillan och hennes trevliga vän Mirre som båda gjorde oss sällskap under konserten.


Glowsticks? Nej tack! Kameran (på förrförra bilden) stannade varje gång ca. 1 meter framför oss så på någon DVD kommer vi nog inte med (om de inte tar med det jag såg på skärmen då våra lampor syntes mycket bra bland alla lyspinnar) men våra starka lampor stack definitivt ut och syndes - om inte på DVD:n - så i alla fall definitivt till scenen. Under ett tillfälle då arenan var nedsläckt så upptäckte vi att de lös så starkt att de såg ut som mindre strålkastade upp mot taket och t.o.m. ända framme på "bollen" på scenen så efter det tog vi tillfället i akt varenda gång det släcktes ner och lös inte bara upp sverigeflaggorna som Rebecka & Essi, Tillan & Mirre hade med sig utan även oss själva. Två lampor mot Linas ansikte fångade åtminstone Bill's uppmärksamhet vid ett tillfälle och jag hoppas - även fast hon själv absolut inte vill det - att de på något sätt lyckades filma Lina när hon röjde som mest. Hilarious! She was WILD.






Lina var minst sagt peppad inför kvällens show!


Und jetzt geht's los..




Jag tog inte alls mycket bilder under konserten men med eller utan så kommer jag sent att glömma den här kvällen. Det kan nog mycket väl ha varit min bästa konsertupplevelse so far.